Man kan läsa hur mycket man vill om en person, men har man aldrig mött dem är de fortfarande okända. De är så nära men ändå så långt borta. Jag känner mig som en liten myra som ser upp till personer som egentligen bara var människor, men som i minnenas värld blivit mer än så på något vis. Man får någon slags orealistisk bild av personer och ser upp till dem på ett nästan löjligt sätt.
Jag kom att tänka på allt det här när jag nu ser numret med Ginger Rogers, som jag alltid blir så imponerad av när jag ser filmer med henne. Man vill tro att man känner henne, men hur skulle jag kunna göra det? Dock är det ingenting som jag går och grubblar på hela tiden, eftersom att jag aldrig kommer att träffa henne så lever hon som den person jag fått intrycket av att hon var. För jag ser inte personer som döda förrän de är bortglömda, så länge man tänker på dem lever de inom en och försvinner inte så länge man inte glömmer dem. Någon sa någon gång i citat ungefär så här; att leva för evigt betyder inte att man aldrig dör, utan att man blir ihågkommer för alltid.
Vettigt snack.
.
Denna text blev väldigt... dramatisk (?). Oj oj, jag låter som världens mest seriösa person. Jag skulle bara dela med mig av mina tankar för tillfället. Ha det bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar