The Lovely Bones

Hejsan svejsan!

.

Här kommer en sen recension av Peter Jacksons nyaste rulle som hade en äckligt sen premiär i Sverige, 31/3. Först skulle premiären vara 5/3, sedan 2/4. Enligt SF själva. Irriterande. Dock såg jag och Jenny denna film onsdagen förrförra veckan alltså. Här kommer recensionen.

FLICKAN FRÅN OVAN

Den fjortonåriga Susie Salmon (Saoirse Ronan) lever ett vanligt tonårsliv i en förort, spanar på drömkillen Ray (Reece Ritchie) och retas med syskonen och föräldrarna. Hon är en nervös men oerhört söt flicka som är på väg att växa upp. Dock stoppas åldrandet då hon blir nedlurad i en liten "klubblokal" som grannen Mr. Harvey (Stanley Tucci) byggt, och blir våldtagen och mördad. Från "the in-between" (inte på jorden, men inte i himlen) bevakar hon sin familjs jakt på mördaren och annat som händer kring hennes nära och kära.
Filmen är spännande, men först och främst en snyftarhistoria. Fotot är alldeles underbart, iallafall på jorden. I Susies värld känns allt lite väl datorgjort, så fotot där räknas inte på samma sätt. När man får se vad som händer på jorden är allt i en sån perfekt ljussättning som skapar exakt rätt känsla för händelserna. Fotot är helt enkelt perfekt så länge de håller sig på jorden.

Mark Wahlberg som spelar pappan Jack är faktiskt mycket bra i sin roll, vad jag vet brukar han väl spela i mer okänsliga roller i B-actionfilmer. Rachel Weisz gör ett bra jobb som alltid. Saoirse Ronan som spelade Keira Knightleys syster i "Försoning" gör här en fantastisk rollinsats. Dock är den som är allra bäst i sin roll Stanley Tucci som verkligen gör en perfekt insats som den hemske George Harvey.

Man gråter lite i en del scener i filmen, men filmen lyckas klara sig från att drunkna i snyftar-träsket eftersom att spänningen håller fast en som en livboj över tårarna. I vissa scener griper man nästan sönder biostolen i all spänning. Nackelbitande ibland alltså. Jag biter dock inte på naglarna, så för mig är det inte nagelbitande, utan mer stol-klösande.
.
Musiken i filmen är bra och hjälper ibland filmen från att drunkna i sina egna tårar. Sedan snabbt tillbaka till det underbara fotot. Ibland är närbilderna nästan underligt nära. När en träplanka ska läggas tillbaka får man se med extrem närbild hur naglarna håller fast plankan med yttersta försiktighet. Nagelspetsen täcker större delen av duken. Jisses. Som i ett mikroskåp nästan, höhö.
Jag rekommenderar denna film starkt. Jag ger den en trea, men en mycket stark trea. Nästan fyra. Dock inte riktigt. Snabbt måste jag tillägga att filmen är bättre än boken. Här slipper man en del sega bitar. Filmen blir aldrig tråkig eller långsam. Det blev boken.